I en snorig del av trädgården har Lacan gömt sig, men börjar nu försiktigt titta fram efter han har hittat Herakleitos hukad bakom en sten. De två närmar sig försiktigt huset och kommer fram till ett av fönstren som vetter i nordlig riktning på gavelns mitt. Svagt kan de skönja ett mummel inifrån rummet. Det är Machiavelli som talar i tungor vad det verkar.

”Alla ser vad du verkar vara, få upplever vad du verkligen är. Det är bättre att agera och ångra sig än att inte agera och ångra sig. Men han måste dock vara försiktig när han tror och agerar och får inte inspirera rädsla för sin egen överensstämmelse, och måste fortsätta på ett återhållsamt sätt med försiktighet och mänsklighet, så att för stort förtroende inte gör honom oförsiktig och för stor misstro inte gör honom intolerant.
En förändring lämnar alltid vägen öppen för etablering av andra. Aldrig uppnåddes något stort utan fara.”

Nu helt plötsligt så uppenbarar sig en droska som börjar närma sig från fjärran. Vagnen närmade sig sakta och svängde upp på gårdsplanen. När hästarna väl hade tagit halt och ekipaget stod alldeles stilla trädde två figurer fram ur den nu mycket täta dimman. Det var Nietzsche i sällskap av sin personliga assistent tillika övervakare Michel Foucault.

De hörde Foucault mumla när de båda herrarna gick över gårdsplanen mot husets dörr “Kort sagt är makt något som utövas, inte besitts. Historien om kampen om makt, och som en konsekvens de sanna villkoren för dess utövande och upprätthållande, är fortfarande nästan helt dold. Kunskap är inte en del av detta: den bör inte kännas till.” Nietzsche stannade till lite och tittade på sin följeslagare. “Alla riktigt stora tankar uppstår när man går.”, svarade han men det lät inte som ett svar på föregående talare utan mer som ett stilla konstaterande, som om han gick på gården alldeles själv.

***

Samtidigt på en annan plats i en annan tid. Bärbel, en mycket rekorderlig kvinna, vaknade också denna dag, tidigt. Tuppen hade ännu inte börjat gala och den bleka morgondimman sken som en varning att någonting var i antågande. Hon kände som hennes bleka sköra kropp var fjättrad i sänghalmens varma boning och försökte kämpandes att stiga upp och bjuda dagen sin lovsång.  

Motsträvigt försökte den arma kvinnan ta sig upp ur sängen, men det var som om nattens drömmar fjättrade henne och hon föll åter i i djup sömn.

***

Lacan försökte få en skymt av de sorglösa figurerna som hade uppenbarat sig på gårdsplanen. Han fräste åt Herakleitos att rappa på. “Vi måste komma närmare, mycket närmare.” Rörelse är en paradox svarade Herakleitos lakoniskt.

Lacan såg fundersam ut. Han öppnade munnen för att försöka att verbalt uttala ord men att döma av hans ansiktsuttryck så var detta en uppenbart plågsam aktivitet.
Med all sin möda som hans kropp mäktade med väste han ” Verklighetens klippa kan bryta skenets sax.Sanningens papper kan omsluta verklighetens klippa. Skenets sax kan skära igenom sanningens papper.
Herakleitos var inte imponerad.