Suckar, suckar äro elementet, 
I vars sköte Demiurgen andas.
Se dig om! Vad glädde dina sinnen?
Kom ditt hjärta fortare att klappa,
Och med fröjdens milda rosenskimmer 
Flyktigt stänkte dina bleka kinder?
Säg vad var det? Blott en suck av vemod, 
Som, ur andelivets källa fluten,
Vilsefor i tidens labyrinter. 

Tvenne lagar styra mänskolivet.
Tvenne krafter välva allt, som födes 
Under månens vanskeliga skiva.
Hör, o mänska! Makten att begära
Är den första. Tvånget att försaka 
Är den andra. Skilda åt i himlen,
En och samma äro dessa lagar
I de land där Achamot befaller,
Och som evig dubbelhet och enhet 
Fram i suckarnes mystèr de träda.
Mellan livets sorgesuck och dödens 
Mänskohjärtat vacklar här på jorden,
Och vart enda andedrag förkunnar 
Dess bestämmelse i sinnevärlden.

Ser du havet? Ilande det kommer, 
Vill med blåa längtansfulla armar
Under fästets bröllopsfacklor sluta 
Till sitt bröst den liljekrönta jorden.
Se, det kommer. Hur dess hjärta svallar 
Högt av längtan! Hur dess armar sträva!
Men förgäves. Ingen önskan fylles 
Under månen. Själva månens fullhet
Är minutlig. Med bedragen väntan 
Dignar havet och dess stolta böljor
Fly tillbaka suckande från stranden. 

Hör du vinden? Susande han svävar
Mellan lundens höga poppelkronor. 
Hör du? Växande hans suckar tala,
Liksom trånsjukt han en kropp begärde
Att med sommarns Flora sig förmäla. 
Dock ren tyna rösterna. På lövens
Eolsharpa klingar svanesången 
Ständigt mattare och dör omsider.

Vad är våren? Suckar blott från jordens 
Dunkla barm, som himlens konung fråga
Om ej Edens maj en gång begynner. 
Vad är lärkan, morgonstrålens älskling?
Näktergalen, skuggornas förtrogna? 
Suckar blott i växlande gestalter.

Mänska, vill du livets vishet lära, 
O, så hör mig! Tvenne lagar styra
Detta liv. Förmågan att begära 
Är den första. Tvånget att försaka
Är den andra. Adla du till frihet 
Detta tvång, och, helgad och försonad,
Över stoftets kretsande planeter, 
Skall du ingå genom ärans portar..

Erik Johan Stagnelius